Uppfödningens baksida
När J-kullen föddes så var det en valp som var mindre än de andra. Han var även lite rosslig vid födseln och mitt intryck var att han hade legat lite trångt. Men han var pigg som sina syskon och for omkring.
Jag väger alltid valparna, första veckan varje dag och såg redan på lördagen att han tappat i vikt och att han inte riktigt fått kläm på hur man diade. Eller snarare, han försökte, men gav upp.
Ibland om en valp tappat i vikt eller inte går upp som den ska, så räcker det med att lägga den till mamman lite oftare, speciellt om det är en liten valp, då den lätt blir bortknuffad av sina större syskon. Men i det här fallet kändes inte det tillräckligt, så vi började stödmata honom på flaska och han sög ordentligt, så sugreflexen var det inget fel på, men det kändes ändå inte som att han fick i sig.
Jag är väldigt kluven till att "lägga mig i" när det gäller sånt här eftersom det ofta är något fel på valpen om den inte äter och växer som den ska och då är det bättre att låta naturen ha sin gång.
Men i det här fallet så såg vi inget fysiskt fel och han var pigg och fullt utvecklad och hade inga symtom på tex lunginflammation. Han var inte heller gnällig och det var full fart på honom. Och då kändes det mer som att han var lite efter och lite svag och då kändes det som att vi ville ge honom en chans.
Vi valde däremot inte att mata varannan timma, utan mer att stödmata, för vi resonerade som att om han inte fick i sig något från mamman, ja då måste det ändå vara något fel på honom och han skulle inte klara sig i längden. Så vi matade honom ca 5 ggr per dag och la honom även ofta hos sin mamma.
Men han gick inte upp i vikt ändå och han fick helt enkelt inte i sig då vi flaskmatade, han sög men det var som att det inte hände något. Provade även att droppa i honom mat och då fick han i sig, men med magknip som följd.
Så tyvärr kände vi att detta inte var hållbart, risken var så stor att om han skulle överleva, ja då skulle ha kunna få allvarliga fysiska fel och vi såg att den fysiska utvecklingen var ordentligt efter syskonens och han började visa tecken på att något faktiskt var fel på honom, så i fredags fick han tyvärr somna in, vilket nog var det bästa för honom.
Otroligt sorgligt, speciellt som vi hade hunnit fästa oss vid honom, men för hans skull så var det det absolut bästa som kunde ske och vi känner oss trygga i att vi gav honom en chans att pigga på sig.
Vila i frid lilla vän 💗.